Så blev det fel igen.

Att jag aldrig lär mig!

Men vi försöker en gång till.

Jag bor nästan mitt ute i skogen. Efter en sådan där gammaldags grusväg.

Vissa dagar kan vi ha flera bilar i timmen som passerar, andra dagar några om dagen. Närmaste granne finns ca fyra hundra meter bort om man räknar tvärs genom skogen.

Det är normalt ganska tyst. Om vinden ligger på kan man ibland höra tåget på andra sidan skogen ungefär 9 km bort.

Att gå ut i skogen och sätta sig på en sten och bara lyssna och "bli ett med naturen" är en lyx som jag försöker unna mig ofta. Så bra för nerverna, så fyllt av liv.

Ibland kan jag störas av ljudet från skogsarbete, men jag måste ju acceptera sådant ljud. Träden som avverkas skall bli till hus där folk skall bo eller till värme så folk inte fryser ihjäl eller till pappersmassa till tidningar där kunniga journalister skall rapportera vad som händer eller till böcker där många kloka tankar kan tryckas i.

Skogsägaren måste ju få pengar för sålt virke så han/hon kan överleva.

Även om jag helst ville se skogen orörd, så måste jag ju finna mig i detta.

Men så finns det dummhetens ljud!

Eftersom sjön frysit till så har man liksom tidigare år plogat upp en bil/motorcykel-bana på isen.  På denna bana kör man runt runt och sladdar och har sig. Man lär sig behärska fordonet om man skulle få sladd och blir på det sättet en bättre förare i trafiken. Säger man!

Må så vara, men samma människor sladdar runt vareviga vinter. Blir dom aldrig bra förare? Eller är det kanske så att man kör därute på isen och sladdar bara för att det är så himla kul? Precis som småkillar gör med sina cyklar.

Men har man då inte förstått ett dugg av miljödebatten?

Har man inte förstått ett jota av snacket om olje-peaken?

Fattar man inte att petroleum är en alldeles för viktig råvara för att slösa bort på lek?

När jag var liten så berättade den snälla lärarinnan, fröken Andersson, för oss förstaklassare om hur fantastiskt det var med människan, Guds avbild. Vi var skapelsens krona och stod högt över djuren.

Full av glädje över detta berättade jag det för farfar när jag kom hem från skolan.

Min farfar som fått kämpa mot sådan religiös högfärd i hela sitt liv, lärde då mig och min tvillingbror hur det låg till.

Han berättade först om de stora ödlorna som blev så stora och specialiserade att de inte kunde anpassa sig till förändringar.

Därför dog de ut.

Så berättade han om den sabeltandade tigern som hade två fantasiska tänder som gjorde att han kunde specialisera sig på den tidens vandrande konservburkar, bältdjuren. Den sabeltandade tigern blev så duktig på att öppna dessa konservburkar och äta upp nästan alla så han fick svälta ihjäl tillslut.

Så dog han ut.

Sedan berättade farfar om den irländska hjorten som fick en så stor krona att han inte kunde hålla huvudet upprätt.

Så dog han ut.

Så berättade farfar om människan som hade fått en felkonstruerad hjärna.

Den kommer att göra att människan dör ut.

Det var inget märkvärdigt med det.

Men farfar kunde aldrig acceptera att vi människor skulle dra med oss alla andra djur och växter i utdöendet.

Han kunde inte acceptera att vi förgiftade vår värld, att vi skövlade och dödade utan minsta förstånd.

Han kunde aldrig acceptera att vi inte kunde lära oss de enklaste samband mellan orsak och verkan.

Hade han varit här och hört eländet på isen skulle han ha gråtit.

Dumma, genomdumma människor som aldrig lär sig.