Skolan är en stor del av själva livet för våra barn och ungdomar. Och för alla vuxna som av eget intresse eller tvång tillbringar en stor del av sin tid där.

Men varför göra den till en plåga?

Varför gör man inte allt för att detta underbara, att lära sig nya saker OCH sammanfoga det med sådant man redan kan och skapa en meningsfylld helhet därav, skall vara lustfyllt?

Som det nu är, skall lärare tvingas konstruera prov för att mäta elevernas kunskaper OCH därmed sin egen förmåga att fånga elevernas intresse för ämnet ifråga. Eleverna tvingas trycka in en mängd fakta i sin faktiskt riktigt dåliga databas dvs i sin hjärna.

Men mäter proven kunskap eller bara data? Vad berättar betygen egentligen? Skapar vi bildade människor på båda sidan av katedern eller bara utbildade robotar?

Det är skillnad.

De flesta pedagoger accepterar att man inte kan lära ut kunskap, man kan möjligen göra det enklare för eleverna att lära in. Dvs om det verkligen är kunskap man sysslar med, så det inte handlar om datarabbel á la Björklunds skola.

Min tro är, att vill vi skapa soldater som bara gör utan att reflektera, då skall vi hoppa på major Björklunds skolidéer.

Men vill vi skapa bildade människor med verklig kunskap, då får vi nog ta och göra den sk flumskolan lite bättre, ge den ökade resurser, fundera lite över varför vi använder de penningar, som man skulle kunna sänka skatten med, till den, enligt min mening, så viktiga skolan.

Det oklart tänkta är det oklart skrivna, men jag måste få någon rätsida på mina, kanske grumliga, skolgrubblerier.