En av hörnpelarna i regeringens politik är idén om skattesänkningarnas tillväxtskapande välsignelse.

Det är en ålderstigen nationalekonomisk teori som förkastas av modern forskning.

När jag läste nationalekonomi i början av 60-talet ifrågasattes den redan.

Redan då kunde vi visa att generella skattesänkningar ger väldigt svag effekt på sysselsättningen.

I det ekonomiska läge vi befinner oss i nu, är pengarna i stort sett bortkastade.

Däremot menar bl a Internationella Valutafonden att i små exportberoende ekonomier som Sverige ger offentliga investeringar i infrastruktur, kommunal verksamhet, miljöteknik mm, mer tillbaka än vad de kostar, då bl a i form av ökad sysselsättning.

Men det är viktigt att man satsar rätt.

Det är stor skillnad på effekten av varje satsad krona beroende var vi satsar den.

Som det nu är tycks regeringen inte tordas satsa på vår inhemska industri.

Detta trots att vi skall leva av den.

Däremot satsar man hur mycket som helst på finanssektorn.

Hur illa jag än tycker om bilindustrin, så ger varje krona där mer tillbaks än den ger i finanssektorn, som regeringen tycks vara beredd att helt ta över om det krävs.

Man borde sikta in sig på framtida jobb som t ex inom miljöindustrin. Om fem till tio år kommer efterfrågan på sådana produkter och tjänster vara betydande från t ex Indien och Kina.

Men genom att satsa på skattesänkningar som försämrar välfärden kommer som ett brev på posten sämre skattemoral vilket i förlägningen leder till sämre offentlig ekonomi vilket kommer att leda till en bubbelekonomi.

Ekonomer inom näringslivet varnar redan för nya bubblor.

Bolånebubblan i USA, vilket utlöste dagens kris i världsekonomin, är ett tydligt exempel på vad en lågskatteekonomi kan ställa till med.

Ja, så är statsbudgeten presenterad.

Visserligen har den av olika skäl portionerats ut underhand, men nu skall vi alltså veta vad den innebär och vilken av partierna i de fyras gäng som fått mest utdelning i kompromissandet.

Jag trodde i min dumhet att det skulle vara moderaterna, men så jag bedrog mig.

När jag tittar på siffrorna och funderar vad budgeten leder till så finner jag att vinnaren är KrisDemokraterna.

Detta gäng med gamla pingstvänner och likasinnade från Livets Hord m fl.

Det är en klar redovisning av Framgångsteologin, dvs Gud gynnar den som är relativt ung, frisk, har förmögenhet, redan ekonomiskt framgångsrik, har fastighet i storstadsområde, har arbete och lämpligen är medlem i en sk kärnfamilj á la Jehovas Vittnen.

För de lågavlönade eller arbetslösa, sjuka, fattiga, hyresrättsboende, gamla, studerandena, ensamstående föräldrarna, försörjningsstödstagarna, barnen och alla de andra sköra personerna väntar Guds ännu hårdare straff.

Vi finner dem i storstäderna och nu mer även i småstäderna. Tiggarna, uteliggarna, de som inte klarat konkurensen i skola och samhälle. Nu skärs resurserna ner för skola, vård och omsorg, rättspsykiatrin osv.

De som inte passar in i Reinfeldts kompisars världsbild får tydligen skylla sig själva.

Däremot skall vi få fler poliser och mer övervakning av de som inte hör till vinnarna.

Jag klarar mig nog och kan lägga undan till ännu sämre tider, jag är någorlunda frisk, men de som inte är så lyckligt lottade?

De som är beroende av samhällets stöd?

Skatteunderlaget har skurits ned för kommuner och landsting. Visserligen får de en allmosa 2010, men sedan då?

Och hur går det med 2009?