Varför skriver man en blogg egentligen?

Frågan har surrat runt i huvudet på mig en längre tid.
Svaren är lika många och komplicerade som livet själv.
Några av motiven kan vara självklara, andra mer luddiga.

Ett viktigt motiv är att en blogg är en ventil för det som trycker en, det som gör ens vardag ibland tung som en kulen oktoberdag, ibland lätt och skir som en vårförälskelse.
Men det kan man ju skriva ner i en liten privat dagbok? Inte lämna ut till allmänt spott och spe.
Jo visserligen, men det är kanske det som är meningen, att synas, att få en bekräftelse på att man finns, att man existerar.
Då blir det helt OK att bloggaren fläker ut sitt innersta liksom i en porrblaska.

Ett motiv kan vara att bloggaren vill få ordning på sina mer eller mindre grumliga tankar.
Alltså inte bara att skriva ner dem, vilket i och för sig är nyttigt, utan för att få lite mothugg, få möjlighet att se saker från ett annat håll. Tyvärr slarvar vi bloggare med kommentarer till våra medmänniskors bloggar. Kommentarer kommer oftast från de som tänker på samma kanske förvirrade sätt.

Ytterligare en orsak till bloggandet kan vara att bloggaren vill påverka sina medmänniskor i en eller annan riktning. Man kanske vill vara en liten fläkt, fan på amerikansk engelska, som blåser in tvivel i medresenärernas medvetande. För här kommer den där hädiska önskan in att man skall stämpla in ordet VARFÖR i läsarens medvetande. En liten djävulsk önskan att vi alla skall bli en liten Thomas tvivlaren.

Visst, det finns massor av fina saker att skriva om och det görs också. Men det fungerar kanske inte alltid att skriva om det för bloggaren. Det är kanske alltför självklart att man, liksom Gubbfan själv, NJUTER av livet, av den lilla korta resa vi får göra innan det eviga mörkret omsluter oss.