Att betala skatt och bidra till den gemensamma välfärden har inom vissa kretsar tydligen blivit så fult, så att man gör eller säger vad som helst för att slippa.

Just nu skriks det om, att om man lämnar en gåva till en ideell organisation(hur man nu skall klara gränsdragningen) så skall man ha avdrag på skatten för det.

Organisationen Svensk Närighet(fd arbetsgivarföreningen) hör till de mest högljudda.

Men snälla!

Skäms man inte?

Om jag vill lämna ett ekonomiskt bidrag till Röda Korset eller Föreningen för Utrotande av Hundar och Andra Skadedjur, så är det väl min ensak?

Varför skall jag skattesubventioneras?

Inte sjutton skall väl änkefru Karlsson och hennes enda sälskap, lilla mopsen Hulken, bidra med att skattesubventionera min gloria.

Regeringen har lämnat ett förslag och många skriker att det inte är nog.

Det skall tillåtas mer avdrag på skatten.

Visst förstår jag organisationernas högre tjänstemän.

De skriker för vällingen.

En fd folkpartiledare avslöjades med att ha en stadsrådslön eller mer som ordförande(?) hos Röda Korset. Det finns säkerligen liknande topp-individer som försörjer sig på välgörenhetsorganisationerna, men inte skall vi väl skattesubventionera deras välling?

Så har överåklagaren kommit med det väntade beskedet att man visst får ge politiker vissa förmåner, som t ex lån av BMW eller resor till Frankrike, bara det hela är tillräckligt tråkigt och trist.

Och visst är en BMW trist.

Och en resa till Frankrike, fy sjutton.

Särskillt om man liksom överåklagaren har hygglig lön och kan åka när man själv vill för egna pengar.

Men...

Vänta nu...

Varför rapporterar inte alla förtroendevalda om sådant som kan tänkas vara olämpligt om en reporter i elakt syfte skulle få reda på det?

En revisor eller redovisningskonsult får ju knappt ta emot en reklampenna utan att det kan anses som otillbörligt.

Varför är en del av våra förtroendevalda så märkvärdigt tysta om det som eventuellt skulle kunna tänkas gynna dem?

Varför är det så himla svårt att lämna uppgifter om vilka företag de på något sätt är insyltade i?

Det är väl inte så, att det på sina håll utnyttjas nästan varje möjlighet att sko sig?

Kan det vara något som så att säga hör hemma med en viss samhällsuppfattning?

Det hela får mig att minnas en historia för många år sedan då en moderat skatteminister avskaffade den sk dubbelbeskattningen av aktiebolag.

Dubbelbeskattningen var till för att aktiebolag inte skulle kunna dräneras på kapital. Vinster som investerades i företaget beskattades mycket lindrigt, medan pengar som delades ut till ägarna på annat sätt än som lön beskattades hårt.

Han fixade till en bestämmelse som gjorde att man slapp skatt på aktieutdelning om man inte hade direkt inflytande på aktiebolaget, alltså inget stöd åt småföretagarna. Han och familjen hade visst mest aktier i stora börsbolag om jag inte minns fel.

Det påstods då, att även han och hans familj gjorde en bra förtjänst på sitt stora aktieinnehav p g a detta. När sedan den nästa regeringen täppte till det hålet investerade han, liksom andra höjdare, i jord och skogsbruksfastigheter. Jag har för mig att han köpte en släktgård i Skåne.

Men sättet att sko sig känns igen.

En liten efterkommentar klockan 15.00:

Fru Sahlin hör tydligen till de som också villigt låter sig bjudas.

Det är säkerligen fler toppar som har svårt med vad som är lämpligt.

Bra att pressen sätter fart på hyenorna, så vanligt folk förstår vilket liv samhällets toppar lever.

Det blir antagligen mer smaskigt när boken om kungen och hans svans släpps.

Tror att den skulle heta något om den motvillige monarken.

När jag var liten och började i realskolan var bland det första vår engelskelärare lärde oss uttrycket nobless oblige (hoppas att det blev rätt stavat) alltså adelskap förpliktigar eller på vanlig svenska att syns man så ställs det större krav på en.

Synd att det inte lärs ut i dag.

Så här inför den annalkande vintern, vill man ju gärna fundera över hur man skall fixa vinterförsörjningen för våra småfåglar. Vi vill ju gärna ha dem kvar till våren och sommaren. Vi sätter upp diverse fågelautomater och springer till affären och köper foder av olika slag.

Men om vi skall följa de politiska och ekonomiska idéerna, är vårt sätt att fixa försörjningen för sparvarna m fl tveksamt.

Det finns inom den ekonomiska vetenskapen en idé som populärt kallas Hästskitsteoremet.

Förenklat går denna teori ut på att om man skall mata de små sparvarna så skall man först ge havren till hästarna, som sedan inte kan tillgodogöra sig allt, utan en del kommer med skiten ut. De små sparvarna skall sedan picka mat i skiten.

Tanken är att de inte skall bli för lata.

Någon som drar en parallell?

.

Jo, i dag har hästskitsteoremet bytt namn till arbetslinjen.

Det är samma gamla hästskitsteorem som vi asgarvade åt när jag läste nationalekonomi på universitetet för snart 50 år sedan.

Det är hemskt att vi har fått en massa politiker som tror på ett skämt och låtit detta styra en skev människosyn.

Det är hästskitsteoremet som leder till att personalen inom vård, omsorg och skola sliter ut sig. Personalen får ju inte ha det för bra, de kan ju bli lata. Det är samma hästskitsteorem som gör att man slimmar organisationerna inom industrin, dvs sparkar folk, så att de som jobbar där inte hinner utföra ordentliga arbeten på ett mänskligt sätt, det är samma hästskitsteorem som gör att vi inte kan bereda plats inom arbetslivet för tusentals ungdomar, det är samma hästskitsteorem som styrt de nya reglerna hos försäkringskassan.

Man tror nämligen att folk skulle bli alltför lata om de inte får möjlighet att bränna ut sig.

Så då ger man skattepengarna till företag som skall få hyggliga vinster och som sedan eventuellt skall generera arbeten som skall leda till medborgarnas försörjning.

Kanske!

Man ger också skattesubventioner till de sina så att de kan få lite över att betala pigor och drängar som städar och hantverkar för sin försörjning

.

.

Känns hästskitsteoremet igen?