Jag tog en tur upp i skogen för att se hur det artade sig med blåbären.

En lyx som jag gärna unnar mig under vintern är en sådan där frukost-skål med blåbär och mjölk på morgonen.

Man tar 1-1,5 dl djupfrysta blåbär, har på socker och sedan kokande mjölk. Så väntar man någon minut och allt blir som om det vore nyplockade bär man smörjer kråset med. Bären förblir hela och fina, inget mosigt som det brukar bli när man tinar blåbär.

Men...

Efter en stunds strövande for gammal skolkunskap genom huvudet.

»Paavo, Paavo, olycksfödde gubbe,
tagom staven! Gud har oss förskjutit;
svårt är tigga, men att svälta värre.»

Runebergs: Högt bland Saarijärvis moar började spöka.

Kanske inte själve Paavo, utan snarast hans makas ord.

Det är ont om blåbär här.

Torrt av bara den i maj och sedan ett par frostiga nätter så blommen frös och kanske ont om polinerande insekter har lämnat spår. Det är nog inte frågan om att jag blivit förskjuten av någon gud.

Jag som är van att ta en liten eftermiddagspromenad och fylla en plockare eller två i samband med att jag går till brevlådan och kikar om det har kommit någon ny räkning som skall betalas.

Nåja, lite sådan där modern fasta kanske inte skadar?

Det nyttiga sockret får jag väl i mig på annat håll.