Jag såg TV-programmet Uppdrag Granskning i onsdags kväll.

Eftersom jag inte står ut med aggresiva reportrar brukar jag undvika han Jan Josefsson.

Men det skulle handla om skolan så då fick det väl gå an, trots att jag förstod att karln skulle ställa folk till svars, utkräva ansvar och rullande huvud.

Men det var dumt!

Jag borde ha förstått bättre.

Jo visst hade man lite om idiotin med det fria skolvalet, friskolorna och önskan att tjäna pengar på barnens och ungdomarnas bekostnad.

Men det hela blev ett reklamprogram för ynglena hos SverigeDemokraterna/BSS.

Vad programmet försökte visa var, att den svenska skolans problem ligger i att vi har fått en massa nya elever, invandrare.

Alltför många kommer att dra den slutsatsen att om vi inte tar emot alla flyktingar kommer det fria skolvalet fungera hyggligt.

Svenska skolbarn fungerar ju inte så illa som flyktingbarnen/pojkarna.

Invandrarna lär sig inte ens svenska, kunde man förstå av programmet.

Och så kvinnorna klär sig!

Dessutom verkade ju inte invandrarna tacksamma för att de fick komma till det fina Rosengård.

Var säker på att Åkesson gnuggade händerna och säkerligen redan nu kunde casha in röster i valet nästa år.

Vet ni...

Vi behöver inte sådana program i TV.

Det är tillräckligt med problem i skolan pga för stora klasser, trassel med lärarlegitimationerna, på sina håll dåligt skötta lokaler, illa betalda pedagoger och gud vet vad.

Vad vi behöver är TV-program som diskuterar vad vi tillsammans skall göra för att det skall fungera för ALLA barn och vuxna i skolan.

Jag ondgjorde mig häromdagen över den där Norgehistorien, alltså fredspriset.

Egentligen skall inte vi svenskar säga någonting.

Vi är ju lika knäppa vi.

Varje år delar vi ut ett pris till Alfred Nobels minne.

Det sk ekonomipriset alltså.

Det är folk från den ekonomiska eliten som utser pristagaren, folk från Riksbanken.

I år fick som vanligt några gubbar priset.

Man hade utvecklat teorier om pyramidspel och hur man skulle kunna förutse hur spelen utvecklades.

Pyramidspel? Ja, kjedjebrev där man sänder pengar, flaskor eller annat som anses ha någon betydelse till någon eller några och förväntar sig att man skall få mångdubbellt tillbaka.

Finansmarknaden är också ett exempel på sådant.

Fastighetsmarknaden, aktiemarknaden osv var sådana pyramidspel pristagarna ansåg sig kunna förutspå på lite längre sikt.

Det är ju skämmigt att belöna sådant.

Pengarna kunde ha använts till något nyttigt.

Alla de som drabbats av det berömda och ökande sk utanförskapet hade behövt pengarna för att kunna få tak över huvudet t ex.

Några kanske skulle slippa tillbringa alla nätter i en trappuppgång om man byggt ut härbärgerna för de slantarna.

Faktiskt skäms jag som ekonom över de ekonomer som delat ut ekonomipriset.

Riktigt skämmigt!

Norrmännen har åter satt igång debatten om hur man nu kunde ge fredspriset till årets "vinnare", när det fanns så många andra som gjort sig mer förtjänta av priset.

Visst har åtminstone jag tänkt på sk Norgehistorier ibland.

Men det är nog ett svårt jobb att utdela det priset.

Fredspriset är ett pris med så stor politisk sprängkraft.

Man skall "manövrera sig i ett hav som är tätt minerat".

Fast själv skulle jag nog gärna velat se ett pris till den där lilla tjejen som bloggade om flickors rätt till utbildning och ett anständigt självständigt liv helt emot dessa religiösa idéer som förfäktas av karlar i alla länder. Hon riskerade sitt liv för att kunna vara en fredens apostel. Men kvinnokamp och kamp för fred är ju inte OK för stidstupparna på olika håll i världen.

För tänk om en sådan symbol hade fått världens kvinnor och unga flickor att tillsammans kämpa mot alla dessa tetesteronstinna dårar.

En annan bra kandidat vore den där afikanska läkaren som kämpar för att hjälpa de kvinnor som som utsatts för mansvåldet.

Men den norska Nobelkommitén tordes väl inte.

De tordes heller inte belöna de två amerikanska unga män som förstått det vansinniga i vår värld och som stod upp för att avslöja vad som sker när man låter statsapparaten eller militären få fritt spelrum.

De hade varit en fin symbol för kampen mot överheten och maktgalenskapen som härskar bl a i den västerländska världen. Men tyvärr hade väl priset till de båda visselblåsarna orsakat att USA hade förklarat krig mot Norge eller låtit lönnmörda ett antal medlemmar av den norska nobelkommitén.

Undrar förresten hur fördelningen män/kvinnor ser ut i Nobelkommitén?

Det var nog enklare och ofarligare att ge priset till en organisation som agerar städare efter tetesterongubbarnas sinnessjuka tilltag.

Världens lokalvårdare får väl känna sig belönade på något sätt.

Med anledning av hovrättsjuristernas underliga försök att tänka och tyda vad kvinnor/flickor säger under de senaste åren repriserar vi den här lilla berättelsen:

Berättelsen om sömmerskan.


En fattig sömmerska satt vid en flodstrand och arbetade på något plagg.
Plötsligt föll fingerborgen från hennes finger ner i floden och försvann.
Sömmerskan skrek till och brast i gråt.
Då uppenbarade sig Gud och frågade: Varför gråter du mitt barn?
Sömmerskan svarade, att hennes fingerborg hade fallit ned i floden och utan den kunde hon inte arbeta och försörja sin man.
Då gick Gud ut i floden, böjde sig ned och tog upp en fingerborg av silver beströdd med safirer.
Är det den här? frågade Gud.
Nej den är det inte, svarade sömmerskan.
Gud böjde sig ned och tog upp en fingerborg av guld beströdd med rubiner och briljanter.
Är det den här? frågade Gud.
Nej det är det inte, svarade sömmerskan.
Då böjde sig Herren åter ner och tog upp en fingerborg av lera.
Är det den här? frågade Gud.
Ja den är det, svarade sömmerskan.
Gud blev så glad över den fattiga kvinnans ärlighet, så han lät henne behålla alla tre fingerborgarna.

Ett tiotal år senare promenerade sömmerskan och hennes man efter floden på samma ställe.
Plötsligt halkade maken till och föll i floden och försvann.
Sömmerskan skrek till och återigen uppenbarade sig Herren.
Varför skriker du mitt barn? frågade Gud.
Sömmerskan svarade att hennes man hade fallit ner i floden och att han inte kunde simma och skulle antagligen drunkna.
Då gick Gud ut i floden och drog upp Brad Pitt.
Är det han? frågade Gud.
Ja det är min man, svarade sömmerskan.
Du ljuger kvinna! utropade Gud.
Det är synd att ljuga!
Sömmerskan svarade: Du missförstår mig Herre.
Hade jag sagt att det inte var min man så hade du gått ut i floden och hämtat George Clooney.
Hade jag då sagt att det inte heller var min man, hade du gått ut och hämtat min riktige man.
Om jag då hade sagt att det var min man, så hade du låtit mig behålla alla tre.
Herre!

Jag är bara en fattig sömmerska och skulle inte klara av att försörja tre män, än mindre tillfredsställa dem.
Det är därför som jag sade att den förste var min man.
Och Gud lät henne behålla Brad Pitt.

Sensmoralen av denna lilla berättelse är att man alltid skall lita på en kvinna, eftersom hon alltid har starka skäl till vad hon säger.

Vare sig det hon säger är sant eller inte.
--

Ha en riktigt bra dag och glöm inte att upplysa de män eller mannagryn ni har i er omgivning hur det förhåller sig med en kvinnas ord. För trots allt är nog vi män en prototyp, ett första försök, om man skall tro skapelseberättelsen i alla fall.

Angående en ifrågasatt dom avseende en, enligt min mening, brutal våldtäkt.

Läs denna länk: http://kajjan.bloggo.nu/Sa-sakrar-du-en-fallande-dom-efter-valdtakt/

Bara så att ni vet, om ni skall gå på en fest och där finns personer av mankön.

En vänlig bloggare tipsade om en länk till Åke Cato.

http://acato.wordpress.com/

Rekomenderas!

Men jag måste lämna en varning.

Det är risk för att bli sittande och läsa inlägg efter inlägg efter inlägg efter...

Så kom utslaget från hovrätten i målet där 6 tonårskillar låst in en tjej och "runkat av sig" med våld i henne.

Enligt åklagare ren gruppvåldtäckt.

Men som vanligt när de lärda juristerna är framme, så frikänns personer av manskön.

Män i alla åldrar anses mer trovärdiga än flickor/kvinnor.

Jag undrar om lagmän kan tänka?

Läste på SVT:s nyheter på webbeb att priset på den första hummern som såldes efter årets fiskestart landade på 28 000 kronor per kilo.

Dels tycker jag att det är en skam att fiska hummer.

Det är en mycket öm varelse som vårdar sina små bättre än många människor gör.

Sedan det där med priset:

Om man har råd att köpa hummer för så mycket pengar för att ge bort eller äta själv, så antyder det bara att det är dags att återinföra en kraftig förmögenhetsskatt och dessutom kraftigt höja skatten för de med höga inkomster.