Läser på tidningarnas internetversioner att det är gott om pengar i statskassan. Man planerar att sänka skatterna till årsskiftet igen.

Det är ju så viktigt att de stackarna som bor i Djursholm, Upplands-Väsby, Danderyd och allt vad det nu heter runt Fjollträsk får sänkt skatt i stället för att satsa pengarna där det behövs.

Hur vore det att ge komuner och landsting det stöd de behöver?

Så att vi fick en bra vård när/om vi blir sjuka.

Så att vi hade råd att betala sjukvårdspersonalen anständigt.

Så att vi fick barn/elev-grupper i barnomsorg och skola som gick att hantera.

Så att vi slapp alldeles för många barn/ungdomar i grupperna.

Så att vi kunde anställa mer personal.

Så att vi kunde betala personalen mer än en femtedel av vad en riksdagsledamot får i lön.

För ni skall veta att de som tar hand om våra barn har "pisslöner", de arbetar med stimmiga barn/elevergrupper, de hinner inte fånga upp de som senare i livet riskerar att bli sk värstingar, de och barnen får hörselskador. Det är rena eländet på skolor och förskolor därför att det är för många individer i samma rum.

Tänk er själva verksamhet med 24 barn i 3-5 -årsåldern i samma grupp.

Det hjälper inte om de är tre personal på den gruppen en del av dagen.

Vilken pedagogisk verksamhet klarar man av med den gruppen?

Hur klarar man av att fånga in de elever som inte hänger med i en grupp på mellan 25 och 35?

Nej, jag tror att våra politiker är en samling jubelidioter!

Vad som skall göras är en rejäl peng till kommuner och landsting !

Varje år!

Inte bara till valåret!

Visst kan det vara bra att beta av statsskulden, men att sänka skatterna när vi har möjlighet att satsa på framtiden är smått religiöst. Det handlar om tro, inte om klokt tänkande.

I lokaltidningen berättas i dag en del om arbetsmarknaden i kommunen och länet.

Det är uppåt sägs det.

Hälften av länets företag vill nyanställa, står det i en rubrik. Problemet är att de inte hittar rätt personal.

Men vad vill de ha för personal de inte hittar då?

Jo, man vill ha personal som lönar sig redan från andra veckan. Man har inte tid att lära upp personal, man ställer inte upp med praktikplatser eller lärlingsplatser, man kräver att man får personal som passar företagarnas sociala beteende. En keps inomhus eller problem med tider gör att personen inte anställs.

Man misslyckas med att få personal till industriarbeten eftersom ungdomarna är så smarta att de har lärt sig läxan från lågkonjunkturen och skyr sådana osäkra jobb.

Dagens duktiga ungdomar accepterar inte gårdagens herrefasoner från arbetsgivarna, trots att fru Olofsson gör allt för att få tillbaks 1930-talets arbetsmarknad.

Dagens duktiga ungdomar har funderat över om vi lever för att arbeta eller arbetar för att leva.

Men ganska många skaffar sig arbeten i alla fall. De måste ju få ihop till mat, hyra, kläder osv.

Men då blir det inom lager, handel och inom banksektorn.

Där finns plats för många medarbetare.

Det är nu jag blir riktigt orolig.

Lager och handel!

Har vi inte lärt oss ett dugg om ändliga resurser och miljöproblemen?

Banksektorn!

Har vi inte förstått ett dugg av de problem vi fick av banksektorns tidigare agerande?

Nej jag tror inte det.

Inte ett dugg!

Vi kan inte äta pengar.

Vi kan faktiskt inte livnära oss av att byta varor med varandra även om vi får en lön i slutet av månaden. Det måste produceras mat, kläder, bostäder osv som en grund för samhället.

Men bara så mycket som miljön tål.

Bara så mycket som verkligen behövs för vår försörjning.

.

Så åter till frågan som många ungdomar ställt sig i den av majoren så utdömda skolan:

Lever vi för att arbeta som trälar, eller arbetar vi för att leva som fria människor?

.

Jag försökte illustrera den här frågan med den lilla berättelsen om perspektivförskjutning häromdagen. Tyvärr uppfattades den som en önskan om  att "skomakaren skulle bli vid sin läst" och överheten skulle få fortsätta med sina privilegier.

"Skogsfrua på dal" undrade över hur jag reagerade på begreppet barnfattigdom.

Det är ett svårt ord det där fattigdom.

Det finns ju så många olika sorters fattigdom.

Fattigdom kan vara mental, den kan vara social, den kan vara kulturell, den kan hänga samman med religiösa föreställningar, den kan vara ekonomisk.

Det finns säkert flera sorters fattigdom som jag just nu inte kommer på.

Den sorts fattigdom som ca 150 000 barn till missbrukarföräldrar här i Sverige lever i är brutal, vidrig och för en gammal människa som ser det utifrån, gör den fruktansvärt ont.

Barn som har mentala skador av olika slag har drabbats av en fattigdom som kan vara svår.

Barn som växer upp i fundamentalistiska religiösa miljöer har ett fattigt liv enligt min mening. Eftersom vi inte får, eller ens kan, förbjuda alla de religioner som florerar i Sverige, så fortsätter problemet med religiös fattigdom och ensidighet att förbli ett olösligt problem.

Det där med kulturell fattigdom gör mig bara arg. Så vitt jag förstår är det vuxenvärldens plikt att ge barnen en annan kultur än dagens konsumtionssamhälle med eländigt TV-tittande, pop-lyssnande och liknande fördummande kultur.

Den ekonomiska barnfattigdomen är också svår.

Vi har under de senaste decenierna skapat ett samhälle där man uppmuntrar  klass-skillnader. Det är en utveckling som har snabbats på av den nuvarande regeringen och den människosyn som den företräder.

Man är i allmänhet fattig mest i jämförelse med andra sägs det.

Det finns tyvärr många fall av ren ekonomisk misär och de blir allt fler med den nuvarande politiska ledningen. Familjens ekonomiska svårigheter drabbar i allmänhet barnen svårt, även om barn är oerhört lojala mot vuxenvärlden och inte klagar.

Det ruskiga är att många sorters fattigdom oftast är sammankopplade.

Visst kan den del av befolkningen som hör hemma på gräddsidan hävda att man skall jämföra med de stackars barnen i ekonomiskt verkligt fattiga länder och då är det väl inte så farligt.

Grejen är bara, att det enbart är ett försvar för de egna privilegierna.

Om vi vuxna bara tog oss samman och funderade över hur vi lever, hur vi förmår andra att leva och vad det leder till så kanske, kanske vi alla tillsammans skulle få ett rikare liv.

Men det skulle leda till att prylsamhället brakade samman, popnickarna tvingades göra något nyttigt, moluskerna (ekonomer, företagsledare, politiker m fl)fick börja arbeta och annat otrevligt.

För det där med barnfattigdom är bara en spegling av det verkligt fattiga samhälle vi vuxna har manövrerat oss in i.

Vi kom att prata lite om lärare och lärarutbildning i går.

Det anses vara problem med att de som söker till lärarutbildning är de som inte kommer in på någon annan utbildning efter gymnasiet.

"Lyckas man inte med något annat så kan man väl alltid bli lärare."

Lön och allmän status i samhället anses vara orsaken.

De blivande lärarna skulle alltså oftast vara de som själva misslyckats i skoltävlingen om de bästa betygen. Alltså de som inte tyckte att det som tanten eller gubben där framme snackade om var av intresse. De som i högstadiet, där grunden för gymnasiebetygen läggs, hade andra och viktigare ting att tänka på.

Nämligen att överleva skoldagen och dess pseudoliv!

Det är klart att med sådana blivande lärare, så blir det väl problem på lektionerna sedan när de nya lärarna skall börja jobba?

Här måste vi göra något så att lärarnas löner och status höjs rejält, så att fler vill söka sig till detta viktiga yrke.

Men så dök en liten tanke upp.

Det kanske inte är fel?

Det är kanske de med dåliga betyg, som kan förstå vad som är fel med skolan?

Det är kanske de med dåliga betyg, som kan fatta hur man skall göra istället?

Det är kanske så att de duktiga eleverna som lyssnat till läraren med tindrande ögon och bara svalt lärarens ord och själva velat bli regisören av tillställningen är olämpliga?

För vad vet egentligen de lyckade människorna om hur det är att vara fel, eller anses vara fel, socialt, medicinskt och kanske mentalt till och med?

Vad vet de lyckade eleverna om ångesten varje morgon man måste ta sig till skolan?

Kanske är det så att goda betyg skall utestänga från hantering av medmänniskor och särskillt barn och ungdomar?

Med anledning av det förfärliga som händer i Japan, återkommer alla funderingar kring vårt teknikfrälsta samhälle.

I Japan visste man att det skulle bli jordbävningar. Den stora förväntade jordbävningen i närheten av Tokyo har ännu inte kommit, men det är bara en fråga om när den kommer, inte om den kommer.

Man har i Japan 55 reaktorer. 55 kärnreaktorer placerade på ett område där de stora kontinentalplattorna skaver mot varandra.

Alla reaktorerna är beroende av att man kan kyla reaktorn om man inte vill ha olyckor med radioaktivt utsläpp. Men man har beräknat sannolikheter för att det som hände verkligen hände och kommit fram att det är osannolikt att det som hände skulle hända och så har man anpassat tekniken därefter. För man tror ju att teknikerna, likt en trygg förälder, skulle fixa att det som hände inte skulle hända.

I Sverige har vi inte så många reaktorer. Vi har inte bosatt oss på ett jordbävningsområde. Lika fullt var vi en hårsmån från en härdsmälta för 5 år sedan i Forsmark. Det var mer tur än teknikernas skicklighet, som gjorde att av fyra strömförsörjningsaggregat fungerade två. De två som fungerade hade nämligen samma sorts fel som de som inte fungerade.

Men vi tror ju på att pappa teknikern löser alla problem och frälser oss från ondo, dvs den mänskliga faktorn, terroristen, naturen eller vad det nu är som inte gör som vi vill.

Är det inte dags att vi inser vår begränsning och anpassar oss till verkligheten?

Vi vet ju vad som kan hända, även om vi inte vill att det skall hända.

Även om våra sannolikhetsberäkningar säger att det nog inte kan hända.

I andra sammanhang tar vi ju inte hänsyn till sannolikhet.

Hur ofta gör vi en sannolikhetsberäkning när vi köper en lott t ex?

Via en annan blogg hittade jag denna om friskoleeländet. Gå in och läs den. Det finns ingen anledning att jag skall skriva något som en annan kan formulera så mycket bättre.

Alltså. http://lassefranck.blogspot.com/

Blogginlägget tar upp en del om en pedofilskandal och vad det är för företrädare för det välsignade näringslivet herr Björklund värnar om.

Det stora problemet med alianspolitikerna är att de inte kan tänka efter innan de gör något. Åtgärd efter åtgärd, reform efter reform måste göras om när den utsätts för verkligheten. Det är synd att medlemmarna i den sk Pirayaklubben, dvs Alliansen, inte förstår att politiska drömmar inte är annat än drömmar hos beslutsfattarna i Fjollträsk. Vekligheten är en annan.

Ett litet skolgnäll så här på eftermiddagen bara!

En utredning har föreslagit att eleverna skall få överklaga slutbetyg.
Ur rättsäkerhetssynpunkt förefaller det ju bra.
Slutbetygen betyder ju så mycket, inte bara för den unga människans möjligheter att vidareutbilda sig, utan också för individens självkänsla.
Ett betyg är ju en lärares dom över prestation, eller hur läraren ser på prestationen, och en dom över hur läraren ser på eleven som människa.
Åtskilliga elever har nog under åren varit beredda att begå mord på lärare, som under terminen vinkat med höjda betyg, men som slutligen givit ett lågt betyg, fastän eleven får reda på att det är "starkt".
Ännu fler pojkar och flickor har gått gråtande från sådana möten.
Jag undrar om lärarna vet vad de gör med de unga människorna?
Jag undrar om de förstår vad de sysslar med?

Landets utbildningsminister, majoren Björklund, regerade reflexmässigt med att förkasta idéen.
Inte sjutton skall beväringarna, förlåt ungdjävlarna skall det väl vara, göra annat än att lyda!

Inte får de tänka själva heller. Hur skulle det gå?
Men visst kan det vara besvärligt för många lärare som inte har tillräckligt torrt på fötterna med möjligheten att överklaga, det förstår jag också.
Men kanske innebär det att en del gamla och unga stötar funderar över hur eleven ser på betyget?
Kanske leder det till att man inom utbildningsväsendet funderar över att betyg också uppfattas som ett betyg på individen som sådan?

Men det är väl inte att hoppas på, med en utbildningsminister som sprider en brun 30-talsstank kring sig?

Skräck för det okända, skräck för det kända, osäkerhet och strävan efter något tryggt.

Vilken underbar bas för makthungriga företagsledare och politiker att bygga på.

Vi skall jaga terrorister och så snart som möjligt oskadliggöra dem. Helst utan att fråga om varför de beter sig på ena eller andra sättet.

Polis och militär över hela världen skjuter först och frågar sedan, allt i skräck inför tanken att kanske få veta något som inte skall vetas.

Alla som kan beskyllas, med rätt eller orätt, för att ha andra tankar eller idéer än de som gynnar de nuvarande makthavarna anses som farliga.

Personer från andra kulturer, med andra religioner eller med underliga idéer om att regering, riksdag, företag eller andra maktsfärer är till för att gynna medborgarna betraktas som farliga.

Vi får fler och fler övervakningskameror som kontrollerar oss, som ser oss in på bara skinnet.

Våra telefonsamtal övervakas, vår internettrafik övervakas allt mer, vår omgivning rymmer början till ett angiverisamhälle.

Och vi godkänner att vi bevakas av maktapparaterna!

För vi är ju så rädda!

Vi är så skrämda!

Det borde vara så att politikerna som vill ha makt och göra karriär och allt det där borde vara skrämda.

Företagarna som förgiftar vår miljö borde vara skrämda.

Myglarna på alla nivåer borde vara skrämda.

Men nej.

Det är vi små människor som i vår rädsla tar vår tillflykt till nonsen och rena lögner från politiker och religioner.